Domskälen och standardformuleringarna

Man byter ut namnen och sedan kastar man om meningarna lite grann

Carl-Johan Nyström, förvaltningsjurist och universitetsadjunkt

Sundsvallshimlen är grå utanför fönstret. Det blåser utomhus. Inne i det lilla rummet på universitet är det lite mörkt. På bordet ligger högar av domar från förvaltningsrätten. Ju fler av dem vi läser igenom desto starkare blir känslan av deja vu. Det är lika stora arvoden som betalas ut till de juridiska ombuden, och utfallen är alltid desamma. Men utöver det märker vi att det känns som om vi läser olika versioner av samma text. Vi tar upp telefonen och ringer upp förvaltningsjuristen och universitetsadjunkten Carl-Johan Nyström, som vittnar om samma sak.

– Tittar man hur domstolen motiverar sina domar så är det mer än sällan väldigt bristfälligt. Jag har granskat tusentals domskäl och de är inte ofta man förstår de skäl som legat bakom. Jag får en känsla av att det är standardmotiveringar. Man byter ut namnen och sedan kastar man om meningarna lite grann, säger han.

I den förra delen berättade vi en del om den smala tidsram som de juridiska ombuden har för att representera sina klienter i tvångsvårdsärenden. Carl-Johan Nyström hänvisar återigen till det när han pratar om hur rätten formulerar sig i domarna.

– Det rimmar illa med kravet på god motivering i dessa ärenden som faktiskt handlar om frihetsberövanden, säger han.

Domstolarna hänvisar till sekretess för att skydda patienterna när det kommer till den skrala informationen i domarna. Det rör sig trots allt om personligt känslig information, och domar i förvaltningsrätten är offentliga handlingar som vem som helst kan läsa. Men att det resoneras på det här sättet kan också orsaka svårigheter i rättsprocessen. I synnerhet från patienternas synvinkel.

– Om patienten ska överklaga en dom måste de veta hur domstolen resonerar för att  kunna göra en ordentlig överklagan, säger Carl-Johan Nyström.

Att överklaga ett LPT-beslut

Det var bara en lång förnedringsprocess

Lovisa, tidigare patient inom tvångsvården

Några veckor senare är det soligt utanför fönstret, och träden vittnar om svaga vindar. Vi sitter i samma rum som tidigare, återigen med en telefon på bordet. Rösten som hörs via högtalarfunktionen tillhör Lovisa. När vi pratar med henne om hennes upplevelser av den slutna tvångsvården kommer vi att tänka på vad Carl-Johan Nyström sagt om svårigheterna med att överklaga. Vi frågar Lovisa om hon någonsin överklagat ett LPT-beslut.

– Jag överklagade första gången, men det var bara en lång förnedringsprocess. Så det har jag inte gjort sedan dess, för det är ingen idé, svarar hon.

Carl-Johan Nyström berättade för oss att han får betalt för en timmes arbete vid ett överklagande i kammarrätten, och att det är ytterst sällan det sker en muntlig förhandling där. Kammarrätten brukar gå på förvaltningsrättens linje och inte alltför sällan i sina domskäl endast hänvisa till förvaltningsrättens domskäl, med standardmotiveringar.

– En överklagan innebär ingenting. Jag får ingen möjlighet att komma in med ny information i ärendet egentligen. Det är precis samma fakta som ligger på bordet, utan att det utvecklas i domen hur man har resonerat kring det. Vad man har tänkt, vad man har sagt. Utan de prövar egentligen bara en text som ligger i en dom, säger Lovisa.

Enligt Carl-Johan Nyström är Lovisa långt ifrån den enda som upplever processen på det här sättet, något som blivit väldigt tydligt i hans yrkesutövande.

– Där känns det nästan som att man slåss mot väderkvarnar. Oftast kan patienten inte göra något kvalificerat intryck i kammarrätten eller författa ett överklagande själv utan det faller på ombudet. Det är många gånger jag har känt att det här finns något att trycka på, att det finns en möjlighet att faktiskt vinna. Men klienten känner många gånger att det inte är någon idé, då de har försökt att överklaga dussintalet gånger tidigare. Då får jag inte överklaga, eftersom jag måste göra som min klient säger, säger han.

Att man som enskild har rätt att överklaga ett beslut är en förvaltningsrättslig grundprincip, men i just psykiatriärenden är det mer komplicerat än så. Det är chefsöverläkaren som har till uppgift att informera patienten om sin rätt att överklaga, men ska också avgöra huruvida det är bra för patientens tillfrisknande att gå igenom en sådan process. Bedömer läkaren att patienten inte klarar av det, så kan hen vänta med att ge informationen.

– Det var från mitt juridiska biträde som det kom. Det kom aldrig från någon läkare att jag hade en möjlighet att överklaga, säger Lovisa.

Som både Carl-Johan Nyström och Lovisa är inne på kan det vara svårt för patienten att själv agera när det kommer till exempelvis överklagandeprocesser. Delvis på grund av att man mår dåligt, men också med anledning av att man befinner sig i en så pass utsatt situation. Lovisa berättar att hon känner till många människor som upplevt svåra situationer i förvaltningsrätten.

– Man har psykisk ohälsa och det finns så mycket stigma, så mycket skam. Jag vet så många som beskriver hur man sitter där i rätten och känner sig så fruktansvärt liten att man inte vågar stå på sig eller försvara sig, utan man lyssnar och tänker att “jaja, det här blir säkert bra”, säger hon.

När vi lägger på telefonsamtalet med Lovisa och högtalartelefonen tystnar, bestämmer vi oss för att undersöka vad domarna som jobbar i förvaltningsrätterna tycker om det här. Vi hör därför av oss till flera rådmän på olika förvaltningsrätter. I nästa del berättar vi mer om hur de ser på saken, och vad som kan göras för att förbättra situationen.

Lovisa heter egentligen något annat.

Ludwig Sjödin

Wilmer Nahnfeldt

Kevin Wahlstedt