När man är inlagd för tvångsvård, eller i alla fall när jag var det, så kände jag ju inte riktigt full tillit till vårdpersonalen

VICTOR, TIDIGARE PATIENT INOM TVÅNGSVÅRDEN

På den psykiatriska akutmottagningen på Östra Sjukhuset sitter Victor i ett väntrum och pratar med en vårdkoordinator. I mötet försöker Victor argumentera för att få en stödperson, men koordinatorn verkar inte förstå vad han menar. Hon säger under samtalet att det är hon som är Victors stödperson, vilket inte alls stämmer.

– Det hade varit väldigt användbart att ha en person att prata med, främst för att det är en person som är oberoende från vården. När man är inlagd för tvångsvård, eller i alla fall när jag var det, så kände jag ju inte riktigt full tillit till vårdpersonalen, säger Victor.

Eftersom en tvångsvårdad patient kan få en komplicerad relation till vården finns en lagstadgad rättighet till att få en så kallad stödperson. Den här stödpersonen ska fungera som en kontakt som inte är kopplad till vården, och tillsätts därför av patientnämnden hos regionen på patientens begäran. Men ibland går inte informationen om den här rättigheten fram till patienten på ett bra sätt.

När Victor väl kommit in på den slutna vårdavdelningen försöker han ytterligare en gång att begära en stödperson, och får då skicka in en blankett till patientnämnden i Västra Götalandsregionen. Därefter händer ingenting mer, och när Victor får komma ut tre veckor senare har han fortfarande inte fått någon stödperson. När han hör av sig till patientnämnden för att reda ut vad som hände med hans ansökan hittar de inga ärenden i hans namn.

Även Lovisa hade från början svårt att få rätten till stödperson uppfylld. Från början fick hon ingen information om att det fanns överhuvudtaget, och när informationen väl kom var det i ett skede där hon inte var särskilt mottaglig.

– Det sägs i ett läge när man precis är överrumplad av de här besluten och inte har den allra största tilliten till vården. Det erbjudandet måste upprepas flera gånger för patienten, och man måste förklara innebörden av en stödperson. Att den är fristående från vården, säger hon.

Victor fick aldrig någon stödperson under tiden han var inlagd. Lovisa berättar att hennes stödperson, när hon väl fick en, var något som hon hade otroligt mycket glädje av. Hon berättar att det var värdefullt att bara få prata med någon om saker, och att befinna sig i sammanhang där man inte bara känner sig som en patient.

– Jag tror att vården kan bli väldigt mycket bättre på hur och när man presenterar det, och att upprepa inbjudan. Inte bara göra det i ett akut läge, säger hon.

Sahlgrenska sjukhuset

Efter att ha fått höra det som Victor och Lovisa berättat för oss gällande stödpersoner, bestämmer vi oss för att kontakta Sahlgrenska sjukhuset. Hur jobbar de med den här rättigheten, och hur kan det komma sig att Victors stödperson uteblev?

Vi får kontakt med Max Rindby, som är verksamhetsutvecklare och ingår i ledningen för den avdelning där Victor var inlagd.

Hur jobbar ni med att informera patienter om deras rättigheter?

– Tvångsvård ska ju ske i två led, det ska bedömas av två läkare i delegation. När man i andra ledet fattar intagningsbeslut, i det skedet informerar läkaren patienten om sina rättigheter. Bland annat rätten att söka en stödperson. Den informationen ges alltid muntligt av läkare vid den tidpunkten som intagningsbeslutet fattas om det inte finns hinder för det. Sedan finns informationen också skriftligt på avdelningen i form av broschyrer där det framgår vilka rättigheter som finns, säger Max Rindby.

Uppföljningsfrågan blir om det finns rutiner för hur det här ska hanteras från personalens sida. Max Rindby förklarar att det är läkarna som har delegation att fatta intagningsbesluten, och att de har en omfattande utbildning samt är väldigt insatta i lagstiftningen kring patienträttigheter. Det är när man fattar intagningsbeslut som man måste ta ställning till huruvida man ska informera patienten om sina rättigheter eller inte.

– Sedan dokumenterar man det i något som kallas beslutöversikt, som vi brukar säga är en slags checklista för alla tvångsåtgärder och beslut som tas. I den här beslutsöversikten ska man också ange vilket klockslag som patienten fick information. Sen är ju målet med all tvångsvård att vi vill att patienten ska bli så förbättrad att om fortsatt vård krävs, ska patienten vilja ta emot det själv. Det är ju en stor fråga, en jätteviktig fråga inom psykiatrin, säger Max Rindby.

Max Rindby berättar att det ständigt pågår utbildningsinsatser med fokus på olika områden av tvångsvård, men att det generellt sett finns en mycket god kunskap om patientens rättigheter hos personalen.

– Sen finns det såklart kunskapsbrister när det kommer ny personal, eller hos personal som sällan har att göra med tvångsvård. Vissa avdelningar har sällan att göra med tvångsvård, säger han. 

För att förebygga detta arbetar man enligt Max Rindby kontinuerligt med frågor om det etiska, medicinska, patientsäkerhetsmässiga och moraliska gällande tvångsvård.

– Det gör vi via aktiv avvikelsehantering. Vi har ett eget system där man registrerar avvikelser och när det kommer upp frågor rörande tvångsvård utreder vi dem, och åtar åtgärder om det förekommit felaktigheter. Sen pågår det sådana här LPT-workshops, man har diskussioner på APT, det finns webbutbildningar och andra utbildningsinsatser. Så det är en ständigt pågående fråga, säger han.

Du sa att ni registrerar brister när det sker, hur ofta är det ungefär?

– Jag har inte statistik i huvudet på det, men det är ganska sällsynt att vi får in klagomål rörande tvångsvården. Det händer ibland och och om det är någonting som har gått fel så utreder vi vad, och så vidtar vi de åtgärder som behövs. Det är ofta personalen själva som säger till, ibland är det från tillsynsmyndigheten och ibland från patienter, säger Max Rindby.

Vi förklarar Victors situation och hur den här processen gick till när han var inlagd, och frågar hur Max Rindby ser på det. Han förklarar att han inte kan uttala sig om enskilda fall, utan endast generellt.

– Det är ju olyckligt om det sker, men rent generellt kan jag säga att det är extremt sällan som patienter begär en stödperson, säger han.

Han upprepar att vårdens mål är att få patienten att bli så frisk att de själva vill ta emot vården.

– Sen är det alltid svåra avvägningar mellan en patients säkerhet kontra patientens självbestämmande och autonomi. Det är en ständig fråga vi arbetar med, och jag tycker att vi gör det bra, säger Max Rindby.

I den sista delen berättar vi hur Lovisa och Victors liv ser ut idag, och hur de har påverkats av sina upplevelser inom tvångsvården.

Ludwig Sjödin

Wilmer Nahnfeldt

Kevin Wahlstedt