Lund. Då.

I ett rum på en sluten psykiatrisk avdelning sitter 25 år gamla Lovisa. Avdelningen har varit hennes hem i nästan fem år nu. Allt började med att hon sökte hjälp för den ätstörning hon lider av, en handling som skulle bli början på en lång resa genom den svenska tvångsvården.

Ens röst är så oerhört svag.

Lovisa, före detta patient inom tvångsvården

När Lovisa läggs in är det på premissen att det inte bedöms troligt att hon kommer att delta frivilligt i sin vård; trots att hon själv sökte hjälp för sin sjukdom.

– Jag motsatte mig inte vård, utan det var formerna för vården som jag motsatte mig, säger hon.

Inför den rättsliga förhandlingen lägger Lovisa fram belägg för att en annan vårdform skulle kunna vara precis lika effektiv som den slutna tvångsvården. Hon får inte något som helst gehör för det.

Det kan vara svårt att göra sin röst hörd gällande sin egen vård, i synnerhet när man har ett tidigare LPT-beslut i sin akt. Rätten kan då hänvisa till det tidigare beslutet för att få igenom ett nytt, eftersom man tidigare bedömt att patienten inte kommer att delta frivilligt i vården.

– Min trovärdighet faller ju helt och hållet, och jag tycker inte riktigt att det är rätt att min röst är så oerhört lite värd utifrån min problematik, säger hon.

LPT – Lagen om psykiatrisk tvångsvård

Vår undersökning började med att vi hörde talas om hur den juridiska processen i samband med tvångsvård såg ut. Den beskrevs för oss som ”ett spel för galleriet”. Vi fick höra att juridiska ombud generellt sett får betalt för ungefär 1,5 timmes arbete i tvångsvårdsärenden, och att det i nio fall av tio beslutas enligt läkarnas bedömning. Kunde det verkligen se ut så här? Ja, vår undersökning visar att det var ännu värre.

Vi gick igenom 164 LPT-beslut från 2023, tagna från fyra olika svenska förvaltningsrätter. Av dem var det endast två fall där domstolen gick emot läkarens ansökan. I 162 fall av 164 blev det därmed öppen eller sluten tvångsvård för patienten.

Rätten i sig saknar medicinsk kompetens. Därför använder den sig av en så kallad sakkunnig läkare för att avgöra huruvida chefsöverläkarens bedömning av patientens vårdbehov är korrekt eller inte. Men är det verkligen tillräckligt för att garantera rättssäkerheten i ärenden som handlar om det grövsta det offentliga kan göra mot en person i Sverige; att frihetsberöva?

– Vad jag hade önskat var att den här sakkunnige läkaren hade kontaktat mig, och fått mitt perspektiv på det, säger Lovisa.

I många fall går den sakkunnige läkaren främst på det som chefsöverläkaren lämnat in som underlag för beslutet, eller andra läkarbedömningar såsom journalanteckningar. Det är sällan den sakkunnige tar kontakt med patienten för att få en fylligare bild av ärendet, trots att det ska finnas möjlighet till det.

– Mig veterligen har det aldrig hänt. Jag känner ingen patient som varit med om att sakkunnig läkare har kontaktat dem, säger Lovisa.

Man skapar en rättslig prövning som mer eller mindre blir teater.

Moa Dahlin, docent och universitetslektor i offentlig rätt

Det är inte bara Lovisa som ser brister i rättens sätt att förlita sig på en sakkunnig läkare. Moa Dahlin är docent och universitetslektor i offentlig rätt vid Uppsala Universitet, och har stor erfarenhet inom just området tvångsvård.

 – Läkarna har en kompetens för att se om en person är psykiskt sjuk, suicidal, hur de ställer sig till att ta emot frivillig vård, etcetera. Men de medicinska bedömningarna kan ju inte juristerna ifrågasätta. Det är det som leder till den enorma majoriteten av fall som bifaller läkarens ansökan. Sakkunnig läkare håller också nästan alltid med den ansökande läkaren. Det gör att domstolen saknar underlag eller argument för att säga “nej, det är inte psykos, nej, hen är inte suicidal”. Det går inte att säga emot, säger hon.

Som Moa Dahlin beskriver finns det en enorm majoritet av fall där rätten bifaller läkarens ansökan, en majoritet som är så pass stor att jurister ifrågasätter vad som är poängen med att ha en rättsprocess överhuvudtaget.

– Det som har uppmärksammats med sådana fall är att man skapar en rättslig prövning som mer eller mindre blir teater. Vi bygger upp en illusion av att vi ses i det där rummet i en domstol med en advokat som bedriver en utredning. Men till sist blir det ändå läkarna som bestämmer för att juristerna inte har någon medicinsk kompetens att säga emot, och då blir frågan: varför ens gå till domstol? säger Moa Dahlin.

Även patienter som Lovisa ställer sig frågande till att fördelningen av utfall i LPT-fall ser ut på det här sättet.

– Det är ju nånting som är tokigt om det blir så för de kan ju inte alltid i 99% av fallen ha rätt. Det låter liksom så orimligt, säger Lovisa.

Göteborg. Nu.

I efterhand vet jag inte ens vad den frivilliga vården hade kunnat bestå av, för det fanns ingen dialog om det.

Victor, nyligen patient inom tvångsvården

I ett liknande rum som Lovisa levt flera år av sitt liv i sitter nu Victor och funderar på vad som ska ske härnäst. Några dagar tidigare hade hans anhöriga åkt med honom till akutpsykiatrin i Göteborg, efter att de misstänkt att allt inte stod rätt till med honom. Inledningsvis avfärdade Victor den psykos han gick igenom, eftersom han inte ville vara kvar på psykiatrin. Läkarna tolkade detta som att Victor saknade sjukdomsinsikt och beslutade att tvångsvårda honom.

– Men det fick jag ju inte höra själv utan det var från andra patienter jag hörde att det var LPT det rörde sig om, säger han.

Läkarnas bedömningar som ligger till grund för LPT-beslutet baseras till viss del på andra läkares tidigare bedömningar. Därmed blev Victors brist på sjukdomsinsikt något som man fortsatte att hänvisa till under hela processen.

– När jag väl träffade överläkaren hade hon bilden av, uppfattade jag, att “här har vi en psykospatient och allt de säger är påhitt”. Den sakkunnige läkaren frågade mig inte ens någonting under förhandlingen utan satte en diagnos utifrån samtal med läkare och kanske journaler. De verkade väldigt oinsatta. Om man hade fått prata med den sakkunnige läkaren så hade man ju haft möjlighet att klara ut sådana oklarheter.

Victors förhandling tog ungefär en halvtimme. Något som är praxis i LPT-ärenden i Sverige. Ett juridiskt ombud får i de allra flesta fall betalt för ungefär 1,5 timmes arbete, vilket då inkluderar all förberedelse inför – och själva förhandlingen i sig.

– Man hade ju knappt någon tid att reda ut saker. Om det fanns någon som helst komplexitet i det hela var det inte någonting som det egentligen fanns tid för att gå igenom, säger Victor.

Det är inte bara patienter, utan även jurister och forskare som tycker att processen inte ges tillräckligt med tid.

– Det är ett jättestort rättssäkerhetsproblem att advokaterna inte får jobba mer med de här målen. Det kan ju vara så att de träffar patienterna en kvart innan förhandlingarna som max håller på en halvtimme. Jag har jobbat i domstol och då kunde vi ha 15 sådana här ärenden på rad, det var jättesvårt att komma ihåg namn och diagnoser på alla. Man bara rev av dem. Det ansågs vara jättelätt juridik, säger Moa Dahlin.

I Victors fall hade advokaten bara tid för ett kort möte innan förhandlingen för att prata igenom ärendet och sedan dyka upp på förhandlingen. De hade exempelvis inte möjlighet att gå igenom vad som skulle hända vid en eventuell överklagan.

– Jag har aldrig varit involverad i någon rättsprocess innan. Så jag hade ju ingen aning vad som skulle hända eller vad som skulle dyka upp under förhandlingen, säger Victor.

I psykiatriärenden är det chefsöverläkaren som ska tala om för patienten att den kan överklaga. Men det finns undantag i LPT som gör att chefsöverläkaren kan vänta med att förklara för patienten att den kan överklaga om det anses vara bra för patientens tillfrisknande. Förvaltningsjuristen och universitetsadjunkten Carl-Johan Nyström som jobbat med LPT-fall i flera år anser att det kan vara problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt.

– Där ser jag ju ett potentiellt problem med rättssäkerheten. Säg då att chefsöverläkaren inte säger något till patienten och det går tre veckor, då vinner ju domen laga kraft. Där är jag som offentligt biträde väldigt noggrann med att prata med min klient och frågar om de vill överklaga, säger Carl-Johan.

Enligt Moa Dahlin är juristerna på sätt och vis fast i ett system där man inte har några möjligheter att argumentera emot läkarna. Hon menar att ett bra sätt att förbättra rättssäkerheten i den här rättsprocessen skulle vara just att ombuden ges mer ersättning, och därmed mer tid att kunna utveckla kritik mot läkarnas utlåtanden.

– Nu har den motsatta sidan ingenting att komma med bortsett från patientens inställning. De behöver mer tid, säger hon.

I nästa del berättar vi mer om bristande information i domskäl, vilket kan göra det svårt för patienter att överklaga.

Lovisa och Victor heter egentligen något annat.

Ludwig Sjödin

Wilmer Nahnfeldt

Kevin Wahlstedt