”I många avseenden är de här målen ganska standardiserade”

Med Lovisa och Victors berättelser i tankarna slår vi oss ner och ringer upp Håkan Åberg och Peter Islander. De är chefsrådmän på förvaltningsrätten i Stockholm respektive Göteborg. Vi presenterar oss själva och de fynd vi gjort under vår undersökning av LPT-domar och samtal med jurister.

Den första frågan vi ställer till dem båda är om det finns någon satt standard för hur mycket tid ett juridiskt ombud ska lägga på ett LPT-ärende. Både Åberg och Islander är här, likt vår undersökning, inne på att det brukar ligga omkring två timmar. Men att det inte finns någon skriven regel.

– Man får ju hålla i minnet att det är tumregler och inte några fasta regler, det görs en bedömning i varje enskilt mål. Men i många avseenden är de här målen ganska standardiserade om man säger så, säger Peter Islander.

Har de här tumreglerna uppstått ur någon slags kollektiv bedömning eller var har de kommit någonstans ifrån?

– Man kan väl säga att det är en kollektiv bedömning eller en slags praxis som har utvecklats under många år, att så här lång tid är rimligt att lägga ner. Om det nu inte är något särskilt, säger Peter Islander.

Vår motfråga blir i båda fallen om de tycker att den tid som läggs ner är rimlig i och med att fallen rör begränsande av en persons friheter. 

– Jag upplever inte att biträdena lägger ner för lite tid på att förbereda sig, eller på arbete i LPT-mål. Det gör jag inte, säger Håkan Åberg.

Kan du se några problem med rättssäkerheten där?

– Nej, säger Håkan Åberg.

Peter Islander är också inne på samma spår, och tycker att det är rättssäkert i åtminstone 95% av fallen.

– Man kan naturligtvis alltid diskutera vilken nivå det ska ligga på, men ett erfaret biträde tycker jag sällan har några problem att både kunna hinna med att ta kontakt, och att kunna redovisa patientens inställning på ett tydligt sätt, säger Peter Islander.

Härifrån går samtalen vidare in på hur de resonerar kring rättens avsaknad av medicinsk kompetens, och hur rättssäkerheten ser ut i förhållande till det. Både Åberg och Islander säger att den här delen av processen är rättssäker, med hänvisning till rättens sakkunnig läkare.

– Jag upplever inte att domstolens brist på medicinsk kompetens är någon egentlig brist i handläggningen av målen, i och med att vi har vår sakkunnige läkare som expert och stöd, säger Håkan Åberg.

Vi frågar Peter Islander om han upplever att sakkunnig läkare kan vara objektiv.

– I majoriteten av fallen så tycker jag att en sakkunnig läkare framstår som både objektiv och fristående från chefsöverläkaren, säger han.

Men vissa patienter och jurister upplever ändå att processen är ojämlik. Peter Islander säger att han ur ett patientperspektiv kan förstå att det känns så.

– Det är oftast så att chefsöverläkaren och den sakkunnige har ungefär samma inställning. Till råga på allt så kanske rätten oftast går på den linjen också. Det kan kännas lite ensamt som patient när man inte har någon egen expertis, utom en jurist då som hjälper en.

Hur kan man göra det bättre?

– Jag tycker att de flesta sakkunniga är duktiga på att motivera varför man ger det ena eller andra utlåtandet. Men det är klart att det finns ju de som kanske inte är riktigt lika tydliga när de redovisar varför man anser att chefsöverläkaren har rätt, på ett sätt så att patienten kan förstå det. Ibland kanske faktiskt på grund av att det kan bli lite tidsbrist. Så ett sätt som jag ur ett patientperspektiv nästan skulle tycka var bättre är om man skulle avsätta lite mer tid för de här muntliga förhandlingarna, och lite mer ingående låta sakkunnig läkare och chefsöverläkare förklara hur man ser på det, säger Peter Islander.

I den största majoriteten av fallen slutar det med att rätten dömer enligt läkarens bedömning, tycker du att det finns ett värde i att det här är en rättsprocess över huvud taget?

– Jo men det tycker jag absolut, det är ändå ett väldigt stort ingrepp i människors frihet. Man skulle kunna tänka sig att en chefsöverläkare själv skulle ha rätt att besluta det, men det rimmar väldigt illa. Man begränsar ju en persons friheter, i och med att de blir inlåsta och till och med tvångsmedicinerade i många fall. Så jag tycker att det har ett värde, och jag ser det mycket som att vi i domstolen är en kontrollfunktion som ser till att man håller sig inom de juridiska ramarna, säger Peter Islander.

I nästa del berättar vi mer om de före detta patienterna Victor och Lovisas tid inom tvångsvården, och pratar även med Sahlgrenska sjukhuset om brister som finns.

Ludwig Sjödin

Wilmer Nahnfeldt

Kevin Wahlstedt