Slutet av maj 2024. 25 skyddade boenden stänger sina dörrar och en oro hänger över många fler kvinnojourer. Kommer de kunna fortsätta sin verksamhet som innan? Eller måste de förändra den, eller till och med stänga sina skyddade boenden? Vi har pratat med tre kvinnor som arbetar på olika kvinnojourer om den nya lagen.

– Jag tror att kvinnojoursrörelsen är utdöende, säger Sara Eriksson, Kvinnojouren Jämtlands län.

Sara Eriksson är anställd på Kvinnojouren Jämtlands län, en ideell kvinnojour som har funnits sedan 1980-talet. 

Vi möts av ett varmt leende när Saras ansikte dyker upp på skärmen. Hon betonar hur viktigt det är att den nya lagen granskas, för Kvinnojouren Jämtlands län har situationen varit osäker sedan den första april. De vet ännu inte i vilken omfattning de kommer att ansöka om tillståndsplikt, något som enligt Sara beror mycket på säkerhetsrisken och att behöva journalföra alla som kommer till dem.

– Under de 42 år vi har funnits har vi aldrig skrivit in våra adresser i några register, eller avslöjat våra säkerhetsanordningar, vilket är en del av vår säkerhet, säger hon.

Jag tänker att kvinnor och barn kommer dö.

Sara eriksson, kvinnojouren jämtlands län

De ansökningar som kommer in till IVO kommer att vara offentliga handlingar, och det är endast namn på fastigheter och adresser som kommer att sekretessbeläggas. Ansökan är väldigt omfattande, bland annat ska det uppges vilken målgrupp och hur många anställda jouren och det skyddade boendet har. Detta är inte något som Sara Eriksson tycker är särskilt konstigt.

– Men sen ska man också ange exakt vilka säkerhetsanordningar man har. Till exempel skyddsfilm på fönster, larm, kameror. Detta är någonting som vi aldrig har berättat för någon för att det är en del i vårt säkerhetsarbete. Folk ska inte veta vad vi har, säger hon och fortsätter:

– Jag tänker mig att det här är ett guldläge för kvinnohatare att samla information och göra en databas.

När vi kontaktar IVO och frågar om sekretessen så bekräftar de Saras bild av vad som kommer vara allmän handling, och lägger till att de uppgifter som inte är sekretessbelagda kommer att sekretessprövas när någon begär ut handlingen.

– Om man inte vet var verksamheten ligger tänker jag att sådana uppgifter inte borde ha så stort skyddsvärde, men det är något vi får bedöma då, säger kvinnan på IVO som vi pratar med.

Sara tror dock att det kan komma att skapas register på svarta marknaden med information om olika kvinnojourer och deras skyddade boenden, som kan säljas till våldsutövare som letar efter sin partner och deras barn. 

– Jag tänker att kvinnor och barn kommer dö, säger hon.

Barnen i fokus

Trots att Sara i stort är kritisk till lagen och de säkerhetsrisker som kommer med den, så ser hon en fördel i att den fokuserar på barnen. Hon menar att det är bra att barnen får en röst i det hela, och att de ska kunna begära ut sina journaler, samt att allt finns dokumenterat när de blir äldre. Hon förstår också att man vill reglera skyddade boenden eftersom det har blivit en marknad med en hel del oseriösa aktörer.

– Så den delen är ju i grunden bra. Och sen är det såklart inte alla kvinnojourer heller som är perfekta. Men i det här fallet så tänker jag ändå att riskerna överväger fördelarna. 

Hon fortsätter med att berätta om riskerna som hon anser finns med att journalföra de kvinnor och barn som kommer till deras skyddade boenden, samt att pappan till barnen ska tillfrågas och godkänna placeringen.

– Jag är orolig för hur man kommer göra de här bedömningarna eftersom pappan ska tillfrågas och vara delaktig, att han ska få tillgång till information. I det här fallet så hade vi ett samtal med socialtjänsten och sa att om vårt namn eller plats står med i några journaler så kan vi inte ta emot barnen. De lovade oss att vårt namn inte skulle stå med, eftersom pappan har tillgång till barnens journaler, säger Sara och fortsätter:

– Hur Sverige behandlar barn är en skam. Det är fruktansvärt. Hur vi tvingar dessa barn till umgänge med våldsutövare. För barn blir ett verktyg i det här våldsutövandet. Och det är som att vi inte fattar det i det här samhället. Utan till varje pris ska det finnas en mamma och en pappa.

Systerskapet som drivkraft

Kim Loeld jobbar ideellt och är ordförande för Haninge kvinnojour, även hon är kritisk till den nya lagen om tillståndsplikt. Jouren stängde sitt skyddade boende i december 2023, och påverkas därför inte av lagen på samma sätt som de jourer som fortfarande bedriver skyddade boenden. Vi bestämde oss ändå för att prata med henne om vad hon tycker om lagen och vad lagstiftarna hade kunnat göra annorlunda. Likt de andra kvinnojourerna vi har pratat med anser hon att lagen är bra i den mening att man säkerställer att de boenden som finns håller kvaliteten som efterfrågas.

– Men jag tycker inte att vi som kvinnojour ska behöva ansöka till IVO. Vi har funnits i 40 år och vi vill inte underordna oss en tillståndsplikt eftersom vi är en civil aktör. Vi är ju inte någon marknadsaktör som tjänar pengar på det här, utan vår drivkraft är systerskapet. Det vill säga att finnas till för kvinnor som behöver akut stöd och skydd.

Josephine är den första vi pratar med om den nya lagen. Det är april och vi har just börjat vår granskning. Lagen och dess omständigheter är helt nytt för oss. Men snart förstår vi att även många kvinnojourer svävar i ovisshet. Trots att de länge vetat om att den nya lagen skulle komma har de bara nyligen fått veta vad den faktiskt innebär.

– Det var först för en och en halv månad sedan som vi egentligen fick användbar information. Så det har funnits mycket stress kring om vi måste gå med eller om vi kan driva som vi har gjort, säger hon och fortsätter:

– Det känns som att man hade kunnat sköta detta lite bättre, mer effektivt från regeringens håll. Att man hade fått mer information innan det gick ut, så att man inte behövde gissa och själv komma fram till vad som skulle gälla och inte. 

Ändrade stadgar

Josephine arbetar på Iris kvinnojour i Luleå och menar att de drivs av sin ideologi och kraften att hjälpa. Deras tillvägagångssätt för att förhålla sig till de nya kraven har varit något annorlunda jämfört med de andra kvinnojourerna som vi har pratat med. Hon berättar att de valt att ändra i deras stadgar för att kunna ha kvar en verksamhet där de fortfarande kan erbjuda boende. Josephine fortsätter att berätta att de innan tillståndsplikten hade ett skyddat boende, men att nu de tagit bort benämningen “skyddat”. 

– Vi kallar det fristad eller frizon för de som är i behov av stöd och hjälp, säger hon.

Vår granskning visar att 25 ideella skyddade boenden i Sverige stänger på grund av den nya lagen om tillståndsplikt. Under våra samtal med flertalet kvinnojourer i Sverige märks den stora oron och ovissheten för många av de ideella skyddade boenden som ännu inte vet hur framtiden kommer att se ut.

– Jag tänker på de utsatta, vart ska de då ta vägen? Det har varit lite oro kring att det ploppar upp många privata som kanske inte gör det av rätt anledning. Att man då bara vill tjäna pengar, säger Josephine och fortsätter:

– Man ska inte kunna tjäna pengar på människor i utsatthet. 

Vi har sökt socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för en kommentar.

---

I förra avsnittet gick vi djupare in på hur lagen kom till och vad den egentligen innebär. Du kan läsa avsnitt två här.