Två gånger pekades Jenny Lindholm ut av polisen som misstänkt för stölder i en butik. Problemet var bara att hon var oskyldig och att polisen aldrig jämförde övervakningsbilderna med hennes passfoto. Trots det genomfördes en husrannsakan i hennes hem.
Det är torsdag den 4 december klockan 13.10. Östersundsbon Jenny Lindholm har precis vaknat efter en tupplur – då hon kom hem vid midnatt efter en jobbkurs. Plötsligt hör hon hur det knackar på ytterdörren. Kort därefter hör hon röster som säger: “Är mamma hemma?” till hennes yngsta dotter. Av den anledningen kliver hon upp ur sängen och går direkt till hallen. Där möter hon, till sin förvåning, tre poliser – två uniformerade och en civil.
– Jag blev fruktansvärt, fruktansvärt rädd för det är en torsdag, en vardag vid lunch. Det står tre poliser i min hall och mitt äldsta barn är inte hemma. Jag var rädd för att de skulle säga att hon var död, säger Jenny.
Till en början förklarar inte poliserna vad saken gäller. I stället tar de henne åt sidan och ber om ett personnummer. Först nu berättar poliserna att de fått en övervakningsfilm som visar Jenny när hon stjäl varor på Stadium och de har fått order om en husrannsakan. Det beskedet tar hon emot med lättnad – trots att hon är oskyldig.
– Jag tror jag började skratta faktiskt. Först trodde jag att det var något allvarligt. Men det här hade jag ju inte gjort, så jag sa att det gick jättebra för dem att börja leta, berättar hon.
Därefter informerar hon sin dotter om att poliserna ska leta runt i deras hus.
Vår granskning visar att antalet anmälningar till Justitieombudsmannen (JO), av liknande händelser som det Jenny råkade utför, har mer än fördubblats sedan 2011. I fjol JO-anmäldes polisen i 80 fall som rör husrannsakningar. Vi kommer att berätta mer om det i nästa del.
Bild: Felix Pettersen
Medan två av poliserna rör sig runt i huset, slår Jenny sig ned vid köksbordet tillsammans med den tredje. De som letar efter stöldgods börjar med att söka igenom köket med en tillhörande kökssoffa som har en förvaringslåda. Sedan fortsätter de med hallen och hela nedervåningen. Under tiden som detta pågår sitter hon i köket och funderar över varför detta sker. Hon förklarar för polisen, som hon sitter med, att hon aldrig varit på Stadium. Innan hon kommer på sig själv om att hon var där och letade kläder inför den äldsta dotterns skolstart. Men något köp blev det inte den gången, utan i stället bestämde de sig för att åka hem och beställa via nätet.
– Polisen frågade om det kunde vara så att min dotter stulit någonting och lagt i sin väska utan att jag märkt det. Jag svarade att jag skulle bli jätteförvånad om det skulle vara så. Men inget jag kunde gå ed på.
Sedan fortsätter hon fråga hur det här har gått till och vem som har identifierat henne. Hon upplever polismannen som frånvarande eftersom han samtidigt håller på mycket med sin telefon. Till slut ringer han ett samtal till en kollega och frågar ifall de kan få övervakningsbilderna skickade till sig. Rätt som det är lägger han på samtalet och ropar, genom sin polisradio, till de övriga poliserna i huset att de ska leta efter en ljusbrun ryggsäck.
– Då säger jag till polisen att de kommer få leta jättelänge för någon sådan har jag inte och har aldrig haft, säger Jenny.
Därefter frågar polisen i köket om han får ta ett foto på henne, vilket han får tillåtelse att göra. Han undrar hur länge hon har haft den här hårfärgen och frisyren. Varpå Jenny svarar ända sedan november och tar fram foton på sig själv för att bevisa det.
Efter en stund har övervakningsbilderna skickats över till polismannen och han ringer nu ett nytt samtal. Detta gör han för att, tillsammans med kollegor inne på polisstationen, jämföra övervakningsbilderna från Stadium med bilden han själv tagit på Jenny. Plötsligt tar samtalet slut och polisen greppar tag i sin polisradio där han ropar ut att: “Grabbar, ni kan avbryta. Kvinnan på filmen är inte samma kvinna som sitter i köket!”. Hon berättar att de tre poliserna sedan bad om ursäkt och tyckte att det var jättepinsamt.
– Jag trodde att jag hade dött när jag sov och hamnat i någon parallell verklighet. Allting var så himla bisarrt. Efteråt pratade jag med min lillebror som är polis. Han blev väldigt upprörd och tyckte att jag skulle anmäla för tjänstefel och få ersättning för kränkning.
Hon berättar att hon till en början tog ganska lätt på hela situationen. Men sedan under eftermiddagen förändrades allt.
– Det blev verkligen skitjobbigt för då kom den här skräcken ikapp mig om att min äldsta dotter var död. Jag skulle hämta henne i stan och när jag fick syn på henne bröt jag ihop. Jag grät så mycket så att jag inte kunde andas. Hon blev såklart jätterädd och frågade vad som hade hänt. Jag svarade då att jag trodde hon var död.
Tiden efteråt har inte varit lätt. Dagen efter händelsen hade hennes jobb en sammankomst. Något som Jenny inte dök upp på eftersom hon mådde så dåligt. Det dåliga måendet förföljde henne sedan in i det nya året.
– Jag gick runt och var rädd att barnen skulle dö. Det var jobbigt, säger hon.
Men varför kontrollerades aldrig identiteten ordentligt innan polisen slog till mot Jennys hem? Hur kunde en sådan enkel sak som att jämföra övervakningsbilder med hennes passfoto inte göras? Varför sattes hon upp som misstänkt från första början och vem tar ansvar för det nu? Mer om detta och polisens svar i del 2.
