I riksdagen har det gång på gång föreslagits att män ska få kräva dna-test för att bekräfta sitt faderskap, men motionerna har avvisats.
Efter Dcase granskning av fallet Simon visar regeringen inga tecken på att vilja förändra det rådande systemet.
Tidigare har Dcase skrivit om Simon, som fick vänta tio månader på att bli bekräftad som pappa. Givet hur lagen ser ut kunde han själv inte kräva ett faderskapstest, och lämnades därmed maktlös medan hans son växte upp utan honom.
Experter vi pratat med berättar att mycket hänt sedan lagen infördes.
Clas Jörgensen, advokat verksam inom familjerätt, riktar skarp kritik mot att män som tror att de är pappor inte kan kräva ett faderskapstest.
– Jag tycker att det är en regel som slår väldigt snett, säger han.
Sedan 2010 har riksdagsledamöter lämnat in 18 motioner med förslaget att män ska kunna kräva faderskapstest för att bevisa sitt föräldraskap.
Alla motioner har fått avslag med motiveringen att lagen, där socialtjänsten utreder faderskapet och bör verka för att ett faderskapstest görs om en man begär det, fungerar som den ska.
Elin Lundgren (S) har stått för sex av motionerna. Hon tror att avslagen bland annat beror på att få är medvetna om att det existerar fall som Simons.
– Frågan berörs inte ofta i media, så man tänker nog att det inte är en särskilt stor fråga. Det kanske inte heller är det för fler än dem det berör, men för dem är det ju en jättestor fråga, säger hon.
I motiveringarna till avslagen står det att dagens lagstiftning uppfyller sitt syfte: att se till att de faderskap som fastställs är biologiskt korrekta. Elin Lundgren tycker att det resonemanget missar aspekten att faderskapsutredningar som det är nu riskerar att dra ut på tiden.
– Man tänker kanske att det ändå löser sig till slut, men “till slut” kan ju handla om flera år, säger Elin Lundgren och fortsätter:
– Det stora problemet är att faderskapsutredningar tar väldigt lång tid, och att barnen då förlorar möjligheten att umgås med sin ena biologiska förälder.
När pappan inte får träffa sitt barn i ett tidigt skede kan barnet få ett starkare band till föräldern det växer upp med, vilket i sin tur minskar chansen för pappan att få vårdnad av barnet när faderskapet väl bekräftats.
– Om det bara hade gått snabbare hade det argumentet inte funnits helt enkelt, säger Elin Lundgren.
I regeringen är det justitieminister Gunnar Strömmer som ansvarar för familjerättsfrågor, och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för socialtjänstfrågor. Ingen av dem ställer upp på en intervju, men efter flera försök svarar Gunnar Strömmers pressekreterare Ebba Koril följande i ett mejl:
“Det finns enligt gällande regler flera verktyg att ta till för att ett faderskap ska kunna fastställas, och lagstiftaren har hittills inte ansett det motiverat med en självständig rätt att väcka talan i domstol för en man som tror sig vara far till ett barn. Med det sagt är det viktigt för regeringen med en modern föräldraskapsrättslig lagstiftning med barnets bästa i fokus, och frågorna följs därför noga.”
Även om män kan få sitt faderskap fastställt genom socialnämnden är huvudproblemet att processen riskerar att bli utdragen, vilket kan sätta käppar i hjulet för pappan och barnets relation.
Därför ställer vi följdfrågor om hur justitieministern ser på att processen kan ta så lång tid, och om lagen då verkligen är utformad med barnets bästa i fokus.
Ebba Koril hänvisar då till sitt tidigare svar.
Fotnot: Simon heter egentligen något annat.
