Om en mamma inte vill att det fastställs vem som är pappa till hennes barn ska socialtjänsten ändå försöka klarlägga det – men det kan ta tid. Pappan själv kan inte kräva att få göra ett faderskapstest om han tror att barnet är hans.
– Jag tycker att det är en regel som slår väldigt snett, säger Clas Jörgensen, advokat verksam inom familjerätt.
***
I Sverige har barnet, barnets mamma och socialnämnden juridisk rätt att kräva fastställande av faderskap. Någon motsvarande rätt finns inte för en man som potentiellt är pappa till ett barn.
Tidigare har Dcase skrivit om Simon, som fick vänta tio månader på sin faderskapsbekräftelse och ytterligare fem månader innan han fick träffa sin son. Efter allt han gått igenom har han svårt att förlika sig med hur systemet ser ut.
– Det är inte rättvist någonstans, och den som lider mest är ju barnet, säger han.
När han väl fick börja träffa sonen hade han inte vårdnad, och blev därför senare tvungen att gå via tingsrätten för att få träffa sin son när mamman plötsligt stoppade deras umgänge. Snart sex år in i sonens liv får Simon bara träffa honom varannan helg.
– Det ska inte vara en sådan här kamp för att få vara en delaktig förälder, säger Simon.
Clas Jörgensen är advokat verksam inom familjerätt och tycker att det är märkligt att pappor inte har något att säga till om i frågan.
– Det blir en väldig snedvridning som drabbar barnet och föräldrarna i förlängningen, säger han och fortsätter:
– Pappor har i princip inga rättigheter, utan det man behöver göra är att övertala socialtjänsten, eller förmodligen mamman, om att det här är något som är bra för barnet.
Om inte barnets föräldrar är gifta har socialnämnden en plikt att utreda föräldraskapet. I praktiken är det socialtjänsten som sköter detta.
Ofta sker det genom en bekräftelse från föräldrarna, men så enkelt är det inte alltid. I de fall en mamma inte vill namnge en potentiell pappa, eller på annat sätt inte samarbetar, lämnas socialtjänsten relativt hjälplös. För att de ska kunna fastställa ett faderskap på egen hand behövs nämligen mammans medgivande. Det gäller både i en slutgiltig bekräftelse och om socialtjänsten vill göra ett faderskapstest. Om det här problemet uppstår kan socialnämnden via domstol kräva mammans samarbete.
Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF) utformar föreskrifter och allmänna råd som vägleder socialtjänsten i faderskapsutredningar. I de allmänna råden beskriver myndigheten bland annat hur socialtjänsten bör agera när en mamma inte vill medverka i utredningen. Att MFOF gör det är en indikation på att problemen som Simon upplevt också förekommer i andra fall.
I de allmänna råden framgår att socialtjänsten inte kan göra särskilt mycket på egen hand när en förälder inte vill samarbeta i en utredning.
– En handläggare kan inte styra vad föräldern gör, men man bör uppmuntra och förklara varför det är viktigt, säger Anneli Stefansson, utredare på MFOF.
Enligt Jan Nyberg, socialsekreterare Falu kommun, ska socialtjänsten så långt det är möjligt försöka fastställa faderskapet innan man tar ärendet till tingsrätten. Han känner igen processen som Simon råkade ut för, att utredningen tar så lång tid att det får konsekvenser för barnets relation till pappan.
– Det är ju så det kan bli ibland, tyvärr. Saker och ting kan hända som gör att det inte blir optimalt. Men ett föräldraskap kan ändå byggas längre fram i barnets liv även om man skulle önska att det vore på ett annat sätt, säger han.
Är det rimligt att det tar 10 månader för att fastställa ett faderskap?
– Det är klart att det är önskvärt att det går fortare än så, men i vissa fall händer det att det drar ut på tiden.
Under vår granskning av Simons fall har vi studerat den relevanta lagstiftningen i föräldrabalken och pratat med experter för att förstå varför lagen ser ut som den gör.
Det går att peka på två huvudsakliga anledningar till att mamman har en juridiskt starkare ställning än en potentiell pappa. Dels kan mammans föräldraskap av naturliga skäl fastställas direkt, dels har hon historiskt sett förväntats ta större ansvar för barnet.
Mamman ska därför ha större bestämmanderätt och av lagen skyddas från att en potentiell pappa driver en rättsprocess för att trakassera henne och barnet.
Lagstiftarna verkar alltså ha gjort en avvägning: det är viktigare att mamman har mer att säga till om i de fall en illvillig pappa vill förstöra än att en välvillig pappa tidigt får chans att närvara i barnets liv i de fall mamman inte vill det.
Lagbestämmelsen kan spåras tillbaka till 1917 års lag om barn utom äktenskap, som är tydligt präglad av hur samhället såg ut då. Även om man ändrat formuleringar har samma system bestått: en pappa kan själv inte kräva fastställande av faderskap utan är beroende av socialnämnden för att det ska ske.
Anneli Stefansson från MFOF lyfter fram att samhällsutvecklingen har förändrat synen på lagen. Sedan barnkonventionen lagstadgades i Sverige år 2020 ska barn så långt det är möjligt få veta vilka deras föräldrar är och bli omhändertagna av dem.
– Man är noga med att barnet har rätt till sitt ursprung, även om mamman upplever att det blir jobbigt, säger hon.
Detta innebär en kontrast till den inställning man hade när grunden för dagens lagstiftning lades. Anneli Stefansson berättar att man lade ner faderskapsutredningar mer lättvindigt då, till exempel för att undvika att någon skamlig omständighet skulle uppdagas.
– Förr i tiden var det lättare att skriva ”fader okänd” och inte utreda faderskapet närmare.
Erik Mägi är doktorand i civilrätt vid Göteborgs universitet. Han är noga med att påpeka att ämnet är komplext, men anser att dagens system för fastställande av faderskap innebär en risk för pappan och barnets relation.
Han tar även upp att lagstiftningen är gammal och att föräldrabalken ofta kritiseras för att vara föråldrad, även om han själv inte går lika långt gällande den här delen av lagen.
– Det är lite mycket att tala om utdaterad, men den moderna utvecklingen gör att vi ser på den på ett nytt sätt.
Utöver granskningen av lagstiftningen har vi tagit del av JO-anmälningar från de senaste tjugo åren och hittat flera fall som liknar Simons.
Hur många pappor som drabbas av detta är däremot svårt att veta. Eftersom det inte handlar om lagbrott är det ingenting som måste registreras och därmed går att överblicka. Samtidigt är de experter vi pratat med alla medvetna om problemet, vilket ger ytterligare stöd för att Simon inte är ensam.
Clas Jörgensen berättar att han ofta stöter på fenomenet i sitt arbete som advokat.
– Det har under en lång tid varit ett återkommande problem att pappor inte har talerätt i den här typen av mål, säger han.
Du tror inte att det skulle finnas någon nackdel med att ge pappor den rätten?
– Nej, jag tycker inte det. Jag tror att syftet bakom den här regeln är att man ska skydda barn från olämpliga pappor, men det blir väldigt märkligt. Det finns olämpliga pappor som får träffa sina barn ändå, så jag tycker att det är en regel som slår väldigt snett.
Fotnot: Simon heter egentligen något annat.
