Pappor har ingen laglig rätt att kräva att få göra faderskapstest för att bevisa sitt föräldraskap.
För Simon innebar detta att det tog över ett år innan han fick träffa sin son, och i förlängningen gick han miste om vårdnaden.
– Det fanns ingenting jag kunde göra, säger han.
***
15 månader efter födseln är det äntligen dags.
Med en sömnfattig natt i ryggen står Simon på Faluns familjecentral och gör sig redo. Det är strax innan jul 2021, och han ska för första gången få träffa sin son Elliot.
I dag har han svårt att beskriva känslan när han klev in genom dörren.
– Det var som att allting föll på plats, säger han.
Simon sitter i sitt kök och minns tillbaka på händelsen. På fönsterkarmen intill står ett inramat foto på den numera femåriga Elliot, med ett lamm på var sida om sig. Om bara ett dygn ska Simon hämta upp honom för att tillbringa helgen tillsammans, vilket de får göra varannan vecka.
– Det är ju det man längtar efter. Det finns ingenting bättre än fredagar halv fem till måndagar halv åtta, säger Simon.
Varannan helg-umgänget är dyrbart för dem, men situationen hade kunnat vara annorlunda. Simon fick nämligen inte bekräfta att han var pappa till Elliot förrän efter tio månader.
För att förstå varför behöver vi backa till 2020. Simon får då reda på att hans ex-flickvän är gravid, och att barnet kan vara hans.
Efter deras uppbrott har Simon och ex-flickvännen en komplicerad relation, och hon vill inte ha med honom att göra. Han hör därför av sig till socialtjänsten för att ta reda på vad han har för möjligheter om det skulle vara han som var pappan.
När han kommer fram får han prata med familjerätten, men enligt Simon tar det stopp där.
– Jag ställde massvis med frågor, men fick inte så mycket till svar. Det enda de sa, mer eller mindre, var att om jag var pappa måste hon namnge mig för att det ska bli ett fastställt faderskap.
Det blir en lång väntan för Simon medan ex-flickvännen inte vill uppge vem pappan är. Han berättar att han fortsätter höra av sig till socialtjänsten, men inte ens efter att Elliot föds får Simon veta något mer.
– Då var det låsta dörrar liksom. Det fanns ingenting jag kunde göra. Jag ringde in och matade med information så mycket jag kunde, men nej, det var bara att sitta och vänta.
Enligt lag kan både barnet och barnets mamma kräva att det slås fast vem som är pappan. Den rätten saknas däremot för en man som tror att han är far till ett barn. Om en potentiell pappa vill göra ett faderskapstest är det socialnämndens ansvar att verka för att så sker.
I fall där mamman inte vill det kan socialnämnden samtidigt inte genom egna tvångsmedel se till att ett faderskap fastställs. Om det är utsiktslöst för socialnämnden att få föräldrarna att samarbeta kan de ta ärendet vidare till tingsrätten, som kan tvinga fram en lösning. Till exempel kan den som vägrar samarbeta få betala vite eller bli hämtad av polisen.
Denna process riskerar att dra ut på tiden, vilket inte bara innebär att det dröjer innan pappan får träffa sitt barn, utan det kan också uppstå svårigheter längre fram.
Att lagen ser ut så här innebär att en man inte kan driva en rättsprocess för att trakassera en mamma och hennes barn – men det skyddet medför också en baksida. Simons fall visar vad det omständliga regelverket kan leda till när en pappa vill närvara i sitt barns liv men inte kommer överens med mamman.
– Är man pappa så ska man ta sitt ansvar, punkt slut. Det kommer jag att stå för ända in i graven. Hade jag inte gjort det, då hade jag inte fortsatt att kämpa i alla de här åren, säger Simon.
Medan månaderna går efter att Elliot fötts har Simon alltså inget annat alternativ än att försöka övertyga socialtjänsten om att han är pappan och hoppas på det bästa.
Till slut går det så långt att mamman riskerar vite om hon inte uppger vem pappan är.
Då berättar hon att det är Simon, och han blir kallad av socialtjänsten för att göra ett faderskapstest.
Den 13 juli 2021 får Simon beskedet: han är Elliots pappa. Elliot är vid det här laget snart tio månader gammal, och Simon har aldrig sett honom i verkligheten.
– Det var väldigt blandade känslor. Jag hade blivit pappa, men jag kunde inte referera det till något, säger Simon.
Han plockar upp en hög med dokument från köksbordet, och räcker över den till sin nuvarande sambo för att göra en liknelse.
– ”Här, du har blivit mamma.” Var är barnet, liksom? Det stod på ett papper, men man hade inte sett något fysiskt. Det var så overkligt.
Efter bekräftelsen dröjer det nästan ett halvår innan socialtjänsten ordnat så att Simon kan börja träffa Elliot. Eftersom han inte varit med från början ska han nu stegvis introduceras i Elliots liv.
I mitten av december kommer dagen för det första mötet på familjecentralen. Simon är förväntansfull, men också nervös. När han kliver in genom dörren till lekrummet där Elliot väntar blir allt verkligt för honom.
– Då tänker man inte någonting över huvud taget på allt det här innan, det bara försvann, säger Simon.
Det första mötet går enligt Simon bra, och de fortsätter enligt umgängesplanen att träffas några timmar varannan vecka för att bygga en relation. Simon leker med Elliot och deras band blir starkare allt eftersom tiden går.
Då kommer nästa bakslag. Efter nästan ett års umgänge bestämmer plötsligt Elliots mamma att han och Simon inte ska få fortsätta träffas, och socialtjänsten ställer in de planerade tiderna.
Elliot har sedan drygt tre månaders ålder varit familjehemsplacerad hos sin mormor, men mamman har vid tidpunkten formellt sett ensam vårdnad. Eftersom det tog så lång tid innan Simon blev fastställd far har han däremot aldrig haft någon vårdnad, så när mamman väljer att stoppa umgänget kan Simon inte protestera.
– Jag såg inget ljus i tunneln. Det fanns ingen framförhållning, inget tydligt mål. Kommer jag få träffa Elliot, kommer jag inte få träffa Elliot?
Till följd av detta kontaktar han en advokat för att ta fallet till tingsrätten. Målet är på kort sikt att få börja träffa Elliot igen och på lång sikt att få vårdnad.
Drygt ett halvår efter att umgänget stoppades beslutar tingsrätten i maj 2023 att Simon och Elliot får återuppta sina träffar.
Att få vårdnad blir däremot svårt.
När ett barn varit familjehemsplacerat i över två år ska socialnämnden enligt lag “särskilt överväga” om man bör flytta över vårdnaden till familjehemsföräldern. Den tidsgränsen passerade för Elliot strax efter att mamman stoppade umgänget.
Därför kommer socialnämnden ungefär samtidigt som Simon med yrkanden om att Elliots mormor, tillika familjehemsförälder, ska bli särskilt förordnad vårdnadshavare.
Simon å sin sida har haft små möjligheter att utveckla den starka anknytning till Elliot som krävs för att han ska kunna få vårdnad, och som mormodern av naturliga skäl har.
Trots det dåliga utgångsläget vill han ändå göra ett försök.
Det blir en lång process. Samtidigt som Simon driver tvisten fortsätter han att ha kontakt med socialtjänsten om Elliot parallellt med jobb och studier. Det är svårt för honom att få ihop livspusslet under den här tiden.
– Vissa gånger kände jag bara, vad fan vad ska jag ta mig till? Men det vände fort, det fanns inte en chans att jag skulle ge upp, det existerade inte, säger han.
Den 9 oktober 2024 är det dags för tingsrätten att annonsera domen. Simon sitter som på nålar klockan elva då protokollet ska skickas ut. När mejlkorgen till en början ekar tom ringer han till tingsrätten direkt, och drygt tio minuter senare får han domen. Han öppnar filen och börjar läsa.
Det blir ett nederlag för Simon. Det fastställs att han får umgås med Elliot varannan helg och högtid, men tingsrätten bedömer att det är orealistiskt att Simon ska få del av vårdnaden inom en överskådlig framtid.
På grund av att Simon och Elliot träffades så sent och att deras umgänge bröts har de inte kunnat få den grundanknytning som normalt finns mellan en förälder och ett barn. Därför anser domstolen att det är för Elliots bästa att få bo kvar med sin mormor och hennes sambo, som han bott med hela sitt liv och har närmast relation till.
Efter det tunga beskedet blir Simon tvungen att åka hem från jobbet.
– Det var som ett pistolskott i ansiktet och i magen samtidigt. Då hade jag hållit på och kämpat och försökt det yttersta jag kunde. Jag försökte ändå vara ganska likgiltig, att vad som än händer blir det bra, men det är väldigt svårt när man någonstans ändå har en förhoppning.
I dag är Elliot fem år gammal. Han bor numera hos Simon varannan helg från fredag eftermiddag till måndag morgon, vilket är tingsrättsdomens maximala nivå för deras umgänge.
Ett dygn efter vårt första möte med Simon har han hämtat upp Elliot och åkt till Naturskolan i Falun, vilket de ofta gör under sina gemensamma helger. Tillsammans klappar de lammen, pumpar upp vatten, och kastar lagom gammal frukt till grisarna.
Medan de väntar runt eldstaden på att korven ska bli klar är Elliot växelvis i Simons knä, på hans axlar, i hans famn och hängande i hans arm. Simon har ett system med “hängbiljetter” för att Elliot inte konstant ska klamra sig fast vid honom. De pratar om bilar, gissar stensorter och tränar på tungvrickare.
Givet allt som varit och är tycker Simon att deras relation är fantastisk.
– Vi har ju inte haft de bästa förutsättningarna för att bygga en bra pappa–son relation, men många gånger när jag ringer på porttelefonen så kommer han utspringande genom deras dörr och liksom flyger in i min famn, och det är ju ändå ett tecken på att jag har gjort någonting rätt i det hela. Det är det som också känns skönt, att jag får den bekräftelsen från honom, för hade det varit tvärtom hade det inte känts rätt att ha den här drivkraften och kämpa så mycket som jag har gjort.
Men när han lämnat Elliot på förskolan efter en pappahelg blir saknaden tydlig.
– Då vet man att det är nästan två veckor tills man får se honom igen. Man blir van när han har varit här en helg, och sedan kommer tystnaden av att Elliot inte är här. Det är så konstigt.
Fotnot: Simon och Elliot heter egentligen något annat.
