Forskaren och vårdbiträdet

Vårdbiträde i Jönköpings äldreomsorg vittnar om att kommunikationen med äldre döva kan vara så enkel som tumme upp och tumme ner. – Man försöker att få fram det viktigaste, snarare än allt man vill eller önskar, säger forskaren Sofi Fridstedt.

För många döva upplevs det att deras behov och önskningar inte alltid blir fullt hörda eller förstådda. De kan även känna att de tvingas till en ytlig kommunikation, där viktiga aspekter av deras liv och känslor inte kommer fram. Att skriva lappar kan ibland vara en lösning, men är sällan tillräckligt för att skapa en djupare relation. 

Kommunikation är grundläggande för vård och omsorg, särskilt för äldre döva som är beroende av hemtjänst. Utan en kommunikation som matchar deras behov kan dessa personer uppleva en känsla av isolering och ensamhet, vilket i sin tur kan ha negativa effekter på deras hälsa.

Många som arbetar inom kommunal och regional vård ser dövhet som ett funktionshinder, utan att fullt ut förstå de specifika behoven hos denna grupp. Det finns en bristande medvetenhet om vilka resurser och tjänster som faktiskt finns tillgängliga, vilket kan leda till att döva individer avstår från att använda hemtjänst. Kontinuitet i personalen är också en viktig faktor. Om en hemtjänstpersonal går i pension kan det leda till att den äldre personen väljer att inte fortsätta med tjänsten.

Forskaren som studerade Movadot

Vi har i vår granskning intervjuat forskaren Sofi Fridstedt vid Institutet för geronteknologi (teknik för äldre), Jönköping University. Hon menar att situationen för döva är problematisk men att den var bättre under tiden projektet Movadot fanns. 

–  De som hade teamet av Movadot kände ju att de blev hörda. De fick helt plötsligt hjälp att kunna uttrycka sina behov på ett annat sätt. I vanliga fall så går man ju in med tolk och då tolkar ju personen det som den äldre döva säger.

Hon understryker vikten av kommunikation i hemmet.

– Jag tänker att kommunikationen är väldigt viktig, för att när du då ska hjälpa någon i personens egna hem, så är det ju på den personens hemmaplan där man får hjälp med det mest intima.

Att skriva på lappar och kommunicera den vägen, menar hon att det kan funka ibland.

–  Man undviker att ställa mer komplicerade frågor. Man undviker att säga vissa saker man gör. Man försöker att få fram det viktigaste, snarare än att kanske säga allt man vill eller allt man önskar, berättar hon.

Jönköpings kommun erbjuder idag hemtjänst på teckenspråk via personal på Bergiusvägens Gruppbostad. Verksamheten marknadsförs främst som ett boende för personer med funktionsnedsättning, där hemtjänst lagts till för äldre döva kommuninvånare. Enligt Sofi Fridstedt är den tjänsten inte densamma som vad Movadot erbjöd. Enligt kommunen finns det planer på att starta ett nytt projekt som efterliknar detta, något som ännu inte har gjorts.

–  Någonting som liknar Movadot det finns ju inte nu för den här gruppen, utan nu får de ju hjälp via annan kommunal personal som är specialiserad på att hjälpa kanske yngre men också har förståelse för dövhet. Men det är ju en helt annan insats. Det är ju inte alls Movadot.

Sofi Fridstedt såg tidigt problemet med Movado att det inte skulle finnas för alltid då det enbart var ett projekt. Hon menar att det finns en etisk aspekt av det. 

– Man blir ännu mer socialt isolerad nu när man inte har tillgång till Movadot. De var i en problematisk situation innan de fick sin hjälp och sen så blir det samma sak efter några år när den hjälpen tas bort, säger hon. 

Vi frågar henne kring dialogen med kommunen och hon menar att de haft en dialog och varit med på möten med kommunen.

– Man har nog svårt i dagens läge att göra speciallösningar. Så det är komplext, men det är också inte tillfredsställande, säger hon.

Hon anser att kommunen inte gör tillräckligt för att informera döva äldre invånare om vilka bistånd som är tillgängliga för dem. På så sätt uppstår det en schism av ojämlikhet i vården mellan hörande och döva personer.

– Det är jämlik på så sätt att man får hemtjänst. Sen är det väl ojämlikt på så sätt att en del äldre döva inte riktigt vet vad man kan få och då blir det problematiskt att kommunen inte kan riktigt marknadsföra sina insatser. 

– De här biståndsbedömda tjänsterna, de marknadsförs ju inte av kommunen. Man ska tala om vad som finns, det är ju så systemet är tänkt; att man ska ge till dom som behöver, förklarar hon.

‘Tumme upp och tumme ner’

Synen på dövhet i den svenska äldreomsorgen kan också komplicera hur dövas frågor bemöts. Sofi Fridstedt förklarar att när dövhet enbart betraktas som ett funktionshinder, hamnar språk- och dövkulturen i skymundan vid beslutsfattande om bland annat teckenspråkig kompetens inom äldreomsorgen.

Situationen för personalen blir också svårare när de känner att de inte kan kommunicera med äldre som får vård. Vi har samtalat med en anställd som vårdbiträde inom äldreomsorgen i Jönköpings kommun. Vårdbiträdet beskriver scenarion i hemtjänsten där enkla handgester ersätter samtal med äldre döva.

– Det är att peka på ens egna strumpor om man skulle försöka teckna stödstrumpor till exempel, eller peka på påsen med tabletterna för att se om de har tagit dem och mycket så där, tumme upp och tumme ner.

Den uteblivna kommunikationen vid hemtjänstbesök hindrar inte personalen från att uppfylla de vårdbehov som äldre döva har. I årliga enkätundersökningar utförda av Socialstyrelsen svarar Jönköpings äldre invånare att de är nöjda med den kommunens äldreomsorgen.

Men för döva, så hör inte deras missförhållande till de rent praktiska behoven av vård och omsorg. Vårdbiträdet vi intervjuar beskriver hur den trygghet som hemtjänsten ska betyda för de äldre inte finns, när kommunikationen brister.

– Man jobbar här i hemtjänsten för att kunna hjälpa dem helt enkelt och alltså grunden är ju att kunna få dem att känna sig trygga, berättar vårdbiträdet. Där man ska försöka kommunicera med döva så blir det lite mer tragiskt från deras perspektiv. När de vill bo hemma och får den vårdande hjälp de behöver, men att de inte får den kommunikationen de behöver. Det kanske i vissa fall kan leda till att de lämnar sitt hem där de egentligen känner sig trygga.

Vi frågar om vårdbiträdet någon gång blivit erbjuden en utbildning i teckenspråk från sin arbetsgivare.

– Nej, det har jag inte.

Samtidigt skulle det inte vara ett problem att gå en sådan utbildning, berättar personen.

– Jag kan inte se att det skulle vara något problem. Det skulle inte vara ett hinder så att säga.

Utbildning i bland annat språk under arbetstimmar är en del av statsbidraget Äldreomsorgslyftet. Inför 2024 inkluderades även teckenspråk som ett innehåll i utbildningspaketet, vilket utfärdas av Socialstyrelsen. Den senaste redovisningen från 2024 visar på att ingen kommun i Sverige valt att ansöka om bidrag ämnat för teckenspråksutbildning.

Jönköpings kommun ska heller inte ha ansökt för det under 2025. Detta trots att de då planerade för att fortsätta med en liknande modell till Movadot-projektet. Både forskning och äldre döva kommuninvånare fortsätter att belysa problemet. Statsbidraget finns till för en nationell kompetenshöjning inom äldreomsorgen och som nu även inkluderar teckenspråksutbildningar. Vår granskning har lett oss till Socialförvaltningens portar, med frågor vi behöver ställa till verksamhetens ledning.